Millenniemål 7

Denna vecka studerar vi Millenniemålen genom kursen Omvärld och Mänskliga Rättigheter. Blogguppgiften för veckan är att välja ut det av de 8 målen som har mest relevans för vårt eget projekt och beskriva kopplingen mellan dem. Jag har valt Mål nr.7 Säkra en hållbar utveckling. Detta mål har under sig fyra delmål som är som följer;

• Att länders politik går i linje med grundförutsättningarna för en hållbar utveckling och att vända den pågående trenden där våra naturresurser utarmas.
• Att år 2010 betydligt ha minskat utarmningen av den biologiska mångfalden.
• Halvera andelen människor som inte har tillgång till rent dricksvatten och drägliga sanitära förhållanden.
• År 2020 ska livet ha förbättrats betydligt för minst 100 miljoner människor som lever i slumområden.

Till mitt projekt, är det främst det första och andra delmålet som har en direkt koppling. Från det som jag fick förklarat för mig under resans gång, är just förankringen i politiken ett stort problem vad det gäller att upprätta ett fungerande system för hållbar utveckling på Andamanerna. The Forest Department som lyder under regeringen i Delhi och som har till uppgift att skydda och bevara Andamanernas miljö och natur, har många planer och pågående projekt kring hållbar utveckling. Ekoturism finns på deras agenda och på vissa platser har konceptet prövats i form av informationsskyltar om arter och biodiversitet på stränder och att papperskorgar finns till hands för uppsamling av vattenflaskor etc. Men i det större perspektivet har Forest Department samma problem som övriga myndigheter i Indien, korruptionen. Många bra idéer ligger i pappersform i staplade högar på olika kontor jag besökt, och man vill gärna föra fram att dessa idéer finns. Men att få dem genomförda är en otroligt segdragen process. Ärendena ska gå genom många händer och det är mer regel än undantag att alla som bidrar med något för projektet också vill ha en egen vinning för att föra planerna vidare. Att Andamanerna styrs av regeringen i Delhi gör, enligt folk jag talat med, många processer långsamma och tungrodda, såväl juridiskt som gällande motioner som skickas.

När jag kom till Andamanerna i December 2011, visste jag att jag kom till ett paradis i omvandling. Öarna håller på att växa i anseende som ett turistparadis och just naturen är såklart den största tillgången. Men ekosystemen är känsliga och min känsla var att det inte finns beredskap för att ta emot alla som kommer utan att miljön tar skada. Ett uppenbart problem var överflödet av vattenflaskor i plast som man som turist köper sitt dricksvatten i. Det finns inget system för att återvinna dessa flaskor som jag säkert skrivit om tidigare. Så antingen bränns de, eller grävs de ned på stora soptippar. På stränder, i mangroves, i havet, överallt ligger plasten. Plastpåsar brukade vara ett liknade problem på öarna men de förbjöds och detta förbud har visat sig effektivt, eftersom jag inte såg en enda påse när jag reste runt. Men processen att få bort dessa påsar var säkert lång och vad det gäller plastflaskorna fanns det inga indikationer på att ett förbud var på väg.

Gällande den biologiska mångfalden finns många skyddsåtgärder för Andamanernas miljö genom Forest Department idag, men har man tillräckligt med pengar är det lätt att kringgå lagen och t.ex. få hugga ned skyddade träd eller ta skyddade snäckor från havet. Dessa uppgifter fick jag direkt från en person som själv hade mutat dem för dessa syften.

Ett annat stort problem är korallreven, som överallt längs kusten på de öar jag besökte hade dött. För att se levande korall var man tvungen att dyka med tuber en bit ut från land och mist 12 meter ned. Anledningen till att korallerna dör är inte riktigt säkerställda men det har hänt under de senaste åren. Folk jag pratade nämnde olika anledningar till detta, men att temperaturen hade höjts med ett par grader i havet under senare åren samt att det hade varit ett större antal orkaner än normalt var de anledningar jag hörde mest. Inte långsökt att tankarna dras till global uppvärmning och klimatförändringar… Vi har ju knappast lyckats så bra med att skära ned på koldioxidutsläppen än så länge.

Barns rättigheter; Jarawafolkets situation på Andamanerna

När jag reste norrut på Andamanerna för att besöka mangroveområdena på Middle och North Andaman, åkte jag med bussen längs ATR, the Andaman Trunk Road. Vägen är omdebatterad då den längs en lång sträcka skär genom stamfolket Jarawas reservat(se länken till survivalinternational nedan). Enligt ett beslut i Indiens högsta domstol 2002 ska vägen stängas, men lokala myndigheter har trotsat beslutet och valt att hålla vägen öppen. Vägen är den ända som förbinder södra, mellersta och norra Andamanöarna och är viktig för många människor som reser för sitt arbete.

Beslutet att resa längs vägen var inte självklart. Bara några veckor tidigare hade filmat material, där Jarawakvinnor som gått ut till vägen för att söka kontakt blivit tvingade att dansa av en korrupt lokal polisman, släppts av journalister. Ja reste i syfte att stanna i mangroveområden längs vägen, men nu blev det uppdagat att många turister gör upp med illegala turistkontor om att åka på människosafaris längs denna rutt.

Man reser i poliseskorterade konvojer genom reservatet och tydliga regler finns som säger att det inte är tillåtet att sakta ner fordon, stanna, ta foton eller på något sätt interagera med Jarawafolket. Den buss vi färdades med gjorde heller inget av detta och de som reste var bara lokalbefolkning som var på väg till eller från arbete. När vi befann oss på den uppsamlingsplats där fordonen samlades innan konvojen skulle köra, blev vi dock tillfrågade av en man om vi var intresserade av att se Jarawas. Man blev då medveten om hur många av de som stod runt oss som reste längs ATR med syftet att åka på Jarawasafari.

Jag har funderat mycket på färden längs ATR och sedan jag kom hem läst artiklar och sett de censurerade klipp som lagts ut i samband med artiklarna. Jag har känt mig väldigt kluven i mina åsikter om huruvida det är rätt eller fel att vägen existerar. För alla de människor som arbetar och bor på olika ställen på Andamanerna är vägen otroligt viktig, man kan också färdas med båt men detta tar lång tid. För Jarawafolket har vägen skurit av en stor del av deras jaktmarker och när de nu tar sig ut ur djungeln för att ta kontakt med de förbipasserande, är det i visshet om att de kan få eller byta sig till varor. Varorna är både vanliga livsmedel, men också tobak, alokohol och beetlenut (används som tuggtobak), som de inte använt tidigare men nu blivit beroende av. I den bästa av världar hade den lokala polisen beskyddat Jarawafolket såsom de har skyldighet att göra, men i det korrupta Indien krävs det inte mycket pengar för att de ska bryta mot reglera. Som det ser ut nu tar polisen emot en muta och tillåter sen en illegal guide att stanna med turister på ATR så de kan ta foton och ge kex och bananer till Jarawas. Precis som på zoo med andra ord. I gengäld ger polisen de ovan nämnda bruksvarorna till Jarawafolket.

Så, enligt min åsikt lutar jag mot att ATR ska stängas. Utan korruption hade vägen varit möjlig, men som det ser ut nu är det inte rättvist att hålla vägen öppen.

Frågan är också problematisk på ett annat sätt, för när nu Jarawas har mött världen utanför och vet vad som finns där, är det i mina ögon inte heller rättvist att håla dem isolerade mot sin vilja. Om någon av dessa människor vill ta steget till världen utanför reservatet måste detta tillåtas, annars blir deras marker ett fängelse för dem. Men den värld de möter när de går till Andaman Trunk Road, är en rovgirig värld där de utnyttjas och förnedras. Det har förkommit fall där Jarawakvinnor utnyttjats sexuellt och därefter fött barn som inte accepterats av stammen utan dödats. Det finns också en stor risk att sjukdomar förs över till Jarawas som de inte är rustade av klara. Sedan de började interagera med omvärlden har de fått utstå epidemier av mässling, påssjuka och malaria(som de tidigare verkat vara immuna mot). De rätta borde vara att Jarawafolket själva fick bestämma gemensamt vad som är deras vilja och också diktera förutsättningar för hur de i så fall skulle möta omvärlden, med skydd av lagen och i ljuset av de mänskliga rättigheter de är berättigade. Någon måste företräda deras egen röst och inte basera beslut på vad de antas vilja.

En indisk MP, Member of Parliament, ansåg sig ha en bra lösning på situationen när han la fram ett förslag om att tvångsförflytta alla Jarawabarn för att assimilera dem till en modern indisk kontext. De skulle få gå i skola och anpassa sig till modern kultur för att sedan efter en tid få komma hem och föra kunskapen vidare. Denne MP hade uppenbarligen själv missat historielektionerna i skolan och skulle inte ta skada av att läsa in sig på några fall från Australien eller Nord Amerika gällande deras behandling av urbefolkningen.

Beröringspunkten mellan mitt projekt och situationen för Jarawafolket är den av begreppet hållbar turism. Som läget är idag är den turism som bedrivs på Andamanerna långt ifrån hållbar, både när man ser till miljö och mänskliga rättigheter. Men turismen är idag en sådan betydande källa till inkomst för Andamaneras befolkning att en väg tillbaka vore nästintill omöjlig. Folk har byggt upp sina liv kring turismen, men hur får man då turismen att inte göra skada? Skulle mera utbildning, information vara en lösning? Jag tror att detta, i kombination med ett intensifierat fokus på bevakning av att de mänskliga rättigheterna, samt krafttag mot korruptionen utifrån är en god början.

Källor;

http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/07/andaman-islands-tribe-tourism-threat?INTCMP=ILCNETTXT3487

http://www.survivalinternational.org/tribes/jarawa

http://intercontinentalcry.org/sickening-call-to-indoctrinate-jarawa-children/

Från Port Blair till fastlandet och vidare hem till Sverige!

Den sista delen av resan blev intensiv, det var så mycket kvar att se och så lite tid!
Jag var tvungen att hoppa över besöket i på Ecotourism anläggningen i Tamil Nadu och istället hoppa på nattåget från Chennai österut till byn Ooty. Ooty ligger uppe i bergen i västra Tamil Nadu och där breder te- och kaffeodlingar ut sig över kullarna, så vackert! Utanför byn trekkade vi i grupp med en väldigt kunnig guide som berättade om odlingsmetoderna, floran och faunan samt kulturen i jordbrukssamhällena.

Ånglokståg till Ooty

Sällskap på vägen till Ooty

Kor vilar vid teplantantage utanför Mysore

Helig ko med fina smycken

Från Ooty gick resan vidare till Wayanad Wildlife Sanctuary i Kerala där det också blev både trekking och Jeepfärd. Vi såg bl.a. bison, spotted deer, påfåglar och tigerspår. Sedan vidare från Kerala till Karnataka och den moderna staden Mangalore där det blev ett kort stopp för att hämta andan.

Bison i Wayanad

Nästa stopp var Gokarna, den heliga staden med tempel och pilgrimmer. Från vad jag fick berättat för mig har Gokarna förändrats otroligt mycket det senaste dryga tio åren. Från en lugn och dammig pilgrimmsstad till ett kaos av souvenirförsäljare och små affärer. Bra för ekonomin kanske, men många jag mötte som varit där innan tyckte den hade förlorat lite av sin charm.. Men jag tyckte om Gokarna ändå, kanske just för att jag inte varit där innan. Ett organiserat(?!) kaos av hundar, heliga kor och gamla hippes på stranden gjorde det till en färgglad upplevelse:=)
Sista målet var Mumbai. Bara två korta dagar kvar av resan. Det är så otroligt stort och så mycket att se! Vi vandrade runt med guiden Felix i Mumbais fiskehamn och fick höra om stadens fiskeverksamhet, gick runt på gator och marknader och tog tåget ut till förorten Mahim för att se the wall project, ett graffiprojekt för att försköna och sprida ideer på grå väggar i Mumbai.
Och nu, hemma i Sverige igen! Dags att samla ihop och strukturera allt insamlat material, samt börja designa det spångsystem som ska bli en del av en utbildningssatsning för att bevara Mangroves, utförd på forskningscentret ANET, South Andaman Island. Jag återkommer med en uppdatering om arbetet med spängerna och MKFC's uppgifter inom kort!

Ett snöigt Sverige