Sista kursveckan med MKFC

Terminen har gått så enormt fort och vi har redan kommit till sista kursveckan, så det är nu dags att summera tiden på MKFC. Det har varit en väldigt lärorik vår, där kombinationen av att läsa om olika ämnen som t.ex. Mänskliga rättigheter, Barns- och Kvinnors rättigheter, Milleniemålen, Agenda 21och SWOT-analyser har gett mig ökad förståelse för vad som händer i världen och vilka aktörer som bevakar och arbetar med dessa frågor. Samtidigt har jag också kunnat applicera kunskapen på det projekt som nu håller på att växa fram, där jag och en annan landskapsarkitektstudent ritar ett spångsystem genom ett mangroveområde på den Indiska ö-gruppenAndamanerna. Nu ligger en intensiv arbetsperiod framför oss denna sommaren, där vi färdigställer projektet och summerar det i form av vårt examensarbete i landskapsarkitektur. Så tack till MKFC för all in-put under denna terminen!

Miljöfrågor och Agenda 21

Blogguppgiften för vecka 16 handlar om Agenda 21/Miljöfrågor och första frågan berör på vilket sätt den och miljöfrågorna har haft betydelse för vårt projekt. Det projekt vi arbetar med är lokaliserat i ett mangroveträsk, vilket relaterar det till kapitel 17 i Agenda 21’s andra huvudavsnitt. I detta kan man finna rekommendationer för bevarande av kustområden, alla slags hav och oceaner. Här nämns också särskilt mangroveområden, korallrev och flodmynningsområden, vilka alla berör det här projektet.

Det finns många hot mot mangroveområden och ett som fått mycket uppmärksamhet i media genom kampanjer, är att träsken röjs för anläggning av farmar för odling av jätteräkor. Det är därför viktigt att sprida kunskap om alla de livsviktiga funktioner som ett fungerande mangrove-ekosystem innebär för oss och naturen. Genom att tillgängliggöra vissa mangroveområden för utbildningssyfte kan man förankra kunskapen om dessa ekosystem på gräsrotsnivå och därigenom arbeta för att säkerställa ett bevarande. Agenda 21 ger stöd åt argumentationen för småskaliga projekt såsom det vi vill genomföra, eftersom Indiens regering har ställt sig bakom denna handlingsplan.

På frågan hur Agenda 21 påverkar projektplanen, är det huvudsakligen genom insikten om denna möjlighet att stärka vår argumentation för bevarande och spridande av kunskap om mangroves, när det gäller att få resurser för genomförandet av projektet. Skulle det uppstå osäkerhet om finansiering från regeringen är detta ett starkt kort att dra fram.

Den sista frågan gäller hur vi kan införliva miljörelaterade frågor i detta projekt. Här är ju själva grunden till projektet i sig uppbyggd på miljöfrågor, det handlar om att sätta fokus på att vad detta ekosystem gör för miljön i stort, både för människor och flora/fauna. Utan mangroves ödeläggs korallrev, utarmas fisket, och eroderas marken längs kusterna. Och detta är bara några av de funktioner som mangroveträsken upprätthåller.

Innovation

Vilken tidigare innovation har mest betydelse för ditt projekt? Det kan handla om något praktiskt som t ex solceller eller konstgödsel, en teknik som t ex internet, eller om en värdering eller tanke som t ex idén om mänskliga rättigheter.

Jag tycker att Internet absolut är den innovation som påverkat projektet mest. Genom Internet hittade vi ANET, organisationen som vi ritar förslaget åt, så utan det hade vi inte ens haft grundförutsättningarna för projektet.

När vi nu har lämnat Indien och fortsätter arbetet på hemmaplan, är Internet förutsättningen för att vi ska kunna kommunicera, speciellt visuellt, med våra kontakter på Andamanerna. Vi kommer också att skicka det slutgiltiga förslaget via nätet.

Utöver detta använder vi nätet för att söka information kontinuerligt under projektets gång, vi hittar även bildmaterial som vi använder som inspiration och för att skapa kollage och skisser. Det blev tydligt när vi var på plats på Andamanerna hur svårt det var att arbeta utan fungerande nät, vi är så vana vid det som ett verktyg i arbetsprocessen.

Basfakta

För denna vecka, ska vi beskriva bakgrundsförutsättningarna för våra projekt för MKFC. Så här kommer en liten resumé av vad mitt projekt handlar om;

Projektet är baserat på resan till Andamanerna under vintern 2011-2012, då jag, en annan landskapsarkitektstudent från SLU Alnarp och en fotograf, begav oss till Andamanerna.

Mitt huvudintresse inför projektet för MKFC var att undersöka hur utvecklat konceptet med ekoturism är där idag och om den utveckling som pågår inom turism kan ses som hållbar? En annan problemställning som dök upp, som behandlar hållbarhet ur en mer specifik vinkel, var den gällande bevarandet av mangroves som visat sig vara livsnödvändigt för öarna, såväl som för övriga kustekosystem i världen, efter tsunamin 2004.

Under tiden på Andamanerna bodde vi i olika perioder på miljöcentret ANET. ANET är en NGO som varit verksam på öarna sedan mitten av 80-talet och de är aktiva med forskningsprojekt gällande en rad frågor på Andamanerna, t.ex.; studier av mangroves och tidvattenzoner, konflikten mellan människa/djur, övervakning av korallrev, forskning om havssköldpaddor, dokumentation av herpetofauna, samt socioekonomiska studier av kustområden.

Det kom fram att ANET ville ha hjälp att designa ett spångsystem genom mangroveområdet som ligger intill deras forskningsstation, för att underlätta för forskarnas arbete samt kunna ta ut barngrupper för undervisning i träsket. Detta var ett väldigt passande och konkret projekt att utföra inom MKFC-kursen. Jag och den andra landskapsarkitektstudenten, Marie, kommer att göra ett gemensamt designförslag för detta spångsystem, som jag sedan kommer att dokumentera och skriva om i mitt projekt för MKFC. Sedan kommer vi arbeta vidare med materialet och det kommer att bli grunden till vårt gemensamma examensarbete i landskapsarkitektur.

Mangroven vid ANET är särskilt intressant eftersom den är under omvandling sedan tsunamin 2004. Marken trycktes då ned ca 1,5m vilket gjorde att ett intilliggande kokosplantage hamnade under tidvattengränsen. Detta ledde till att palmerna dog och mangroveträd från träsket håller nu på att kolonisera också detta område. Eftersom inga ingrepp gjorts efter tsunamin kan forskarna nu studera i detalj hur ett mangroveträsk byggs upp, ett område som det hittills inte forskats så mycket på.

Som det ser ut idag finns det regler som skyddar mangroves på Andamanerna, och det statliga Forest Department har som uppgift att slå vakt om dem. Men som situationen ser ut på Andamanerna idag finns många miljöproblem som är olösta och som påverkar såväl mangroves som andra ekosystem negativt. Det mest synliga av dessa är problemet med sophanteringen på öarna. Eftersom de ligger så isolerade, långt ute i Bengaliska viken, sker ingen bortskeppning av sopor utan de begravs i stora soptippar, bränns eller slängs i naturen. Eftersom mangroves finns längs kusten, hamnar mycket av det plastavfall som flyter i land i deras slingriga rötter. Dessutom dumpas avfall även direkt inne i mangroves eftersom de till synes ogästvänliga träsken inte besöks så ofta till fots. Att förhindra detta är svårt, eftersom varken bortförsel av sopor eller ett återvinningssystem finns, så i nuläget är det i alla fall bättre att avfallet samlas på tipparna än sprids i naturen. Men ett läge verkar ha nåtts nu när folk ser att andra dumpar sopor i naturen och därför tänker – varför ska jag då anstränga mig? Och så dumpar de också och det hela blir en ond cirkel. Så, i väntan på, och som komplement till ett fungerade sopsystem, så är det viktigt att sprida kunskap om vikten av att bevara mangroves och hålla dem fria från sopor. Och genom att satsa på att undervisa barngrupper om detta får man en dubbel belöning i att de dels för kunskapen vidare till de vuxna där hemma, dels växer upp med en medvetenhet om vikten av att bevara sin miljö för framtiden.

Ang. artikeln: India losing forests rapidly

Artikeln jag valt för denna veckas blogguppgift handlar om nya uppgifter från forskare som menar att Indien förlorar skogar med högre hastighet än både Brazilen och Malaysia. De ifrågasätter den rapport(State of the Forest Report) från 2011 som påstår att den totala skogsytan i Indien har ökat med 5% mellan 1997 och 2007, och att denna nu skulle täcka nära 24% av landets yta.

Problemet som forskarna utpekar som felkällan, är att all sorts trädtäckt mark, inkluderat trädplanteringar av t.ex. eucalyptus , vilket nyplanteras regelbundet, räknas in. Detta är dock inte skog i den bemärkelse att den kan tjäna som reservat och att räkna in den i statistiken är missvisade, menar en pensionerad skogsvaktare.

Nyligen har Miljö- och Skogsdepartementet godkänt att tillgängligöra mer skogsreservat för utvecklingsområden, då de menar att det är oundvikligt att inte exploatera dessa resurser då befolkningen är så stor. På Andamanerna har skogsytan minskat enligt rapporten, men detta ska bero på tsunamin 2004.

Jag valde denna artikel för att jag i ett annat sammanhang för ett tag sen läste och blev så förvånad över att höra, att mängden skog i Indien ökar. Men i ljuset av den här artikeln förstår jag hur de kan få det att verka så. Att räkna kommersiell plantage av icke inhemska träd som skog, är minst sagt luddigt och missvisande. Men jag förstår att de vill vara luddiga så länge ingen kommenterade det för i statistiken ser ju dessa siffror väldigt fina ut. I övrigt påstår representanten från Miljö- och Skogsdepartementet att den minskade skogsytan på Andamanerna beror på tsunamin 2004. Detta tror jag är delvis sant, men jag såg själv avverkning av mangrove på Andamanerna, något jag inte tror är tillåtet, men jag vågar inte säga säkert för det kan finnas undantagstillstånd jag inte känner till. Jag hörde dock från en förstahandskälla att det går att muta sig till att få fälla även skyddade träd på Andamanerna, bara man har de rätta kontakterna och tillräckligt med pengar/makt.

För mitt projekt är denna artikel viktig på flera sätt. För det första belyser den vikten av behovet att skapa kunskapsvandringar i mangrove(och andra skogs-)områden, där människor får lära sig vikten av att bevara fungerande ekosystem och vilken påverkan det får i förlängningen när sådana system utplånas. En annan aspekt är också den av den utbredda korruption jag skrivit om tidigare, där ett påstått skydd av ett område inte gäller för den som har råd att betala tillräckligt. Detta gör det svårt att säkerställa skydd av ett naturområde i Indien.

Källa:

http://www.asianage.com/india/india-losing-forests-rapidly-108

Utveckling som frihet – Amartya Sen

I denna uppgift för MKFC studerar vi den Indiske ekonomen Amartya Sens idéer om utveckling och frihet. Jag har för detta blogginlägg valt att skriva ned mina egna tankar om Sens syn på sambandet mellan frihet och utveckling, med fokus på Indien och Kina.

Sen håller sig kritisk till att en hållbar utveckling kan främjas i ett land där befolkningen inte har rätt att själv välja sina ledare. Som exempel på detta tar han diktaturen Kina, där stora framsteg gjorts ekonomiskt, men under premissen att folket inte fått uttrycka sin åsikt. Detta gör att missnöje gror under ytan och om folket får nog och reser sig för att göra sina röster hörda, kan utvecklingsboomen ta slut abrupt. En sådan utveckling är därmed inte hållbar, menar Zen. I en demokrati däremot, sätts ständigt press på ett lands folkvalda att agera efter befolkningens önskemål, annars förlorar de förtroendet och blir bortvalda i nästa valomgång. Indien är där ett intressant exempel att jämföra Kina med, eftersom Indien också är inne i en fas av ekonomisk expansion och är en demokrati. Den ekonomiska utvecklingen går inte lika fort framåt där som i Kina, då beslut kan överklagas och behöver folkets godkännande. Men även med mindre steg går utvecklingen där framåt och eftersom folket tillåts vara med i processen finns inte den överhängande risken av ett abrupt slut på utvecklingen. Indien är kaotiskt, och dess byråkrati är krånglig, samt att den statliga ekonomin läcker som ett såll, men media och den offentliga debatten är fri och detta skapar en förutsättning för hållbar utveckling även om vägen dit kan vara lång.

Sen beskriver demokrati som ett verktyg för frihet, den måste användas på rätt sätt för att bidra till ett hållbart system, och i detta innefattas att folket måste få sina möjligheter att verka i denna demokrati tillgodosedda. Det måste också finnas sociala skyddsnät som hindrar de som är mest utsatta och utan resurser från att falla igenom om situationer uppstår som fråntar dem deras möjlighet att försörja sig. Det handlar om att frigöra den kapacitet och de resurser varje individ har ovanifrån, och på det sättet kan fattigdom och brist på frihet undkommas.

Sen har kritiserats för att vara idealist och hysa en nästintill blind tilltro på demokratin som medel för frigörelse och som en väg ut ur fattigdom. Men jag tycker han förklarar sig väl när han understryker att det är skillnad på utveckling och en hållbar utveckling. Exemplet med Kina och Indien tycker jag är väldigt intressant och jag är också tveksam till att Kina kan upprätthålla sitt förhållningsätt gentemot folket i längden. De kritiska rösterna är redan höga och trots omfattande censur av medier och internet är omsättningen i informationssamhället så snabb idag att folket inte kan hållas utanför den debatt som pågår i resten av världen där diktaturerna ifrågasätts. Kinas fartblindhet vad det gäller att utplåna det gamla för att ge plats för det nya skrämmer mig, och det är ledsamt att höra om hur de river kvarter efter kvarter där folkets minnen finns för att bygga nya skrytiga skyskrapor. Historia och minnen är viktigt för folkets identitet och när så mycket berövats dem kommer tillslut botten att gå ur. 

Indien har många andra problem att brottas med men jag tror som Sen att det kan finnas hopp för en hållbar utveckling där. Men det måste göras insatser så att alla röster blir hörda för många tappar idag tilltro till de indiska politikerna pg. av korruptionen. Även om folk har rösträtt ser många ingen mening med att rösta för de tycker alla partier är lika korrupta. Indien har effektivt förhindrat stora svältkatastrofer sen självständigheten, men samtidigt går många av de fattiga på landsbygden ständigt hungriga och undernärda utan att något görs för att förhindra det, medan pengarna som sagt läcker ur statens fickor till korrupta tjänstemän. Jag tycker det skulle vara intressant att läsa vidare om Sens teorier för att se just hur han har behandlat Indiens korruption mer utförligt. Så länge läget är som det är, är det mycket tveksamt om Indiens demokrati kan räknas som funktionell, för även om folket är fria att rösta är tilltron till deras frihet att påverka sin situation låg.

Källor;
http://en.wikipedia.org/wiki/Development_as_Freedom
http://www.nybooks.com/articles/archives/2011/may/12/quality-life-india-vs-china/
http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1931739,00.html
http://www.svd.se/kultur/understrecket/valfard-leder-inte-automatiskt-till-demokrati-under-strecket_4541491.svd

Kvinnors rättigheter i Indien: Surrogatmödrarna

För blogguppgiften relaterad till Kvinnors rättigheter fick vi uppgiften att välja en aktuell artikel som rör kvinnors rättigheter i vårt projektland. Jag har här valt en artikel som tar upp en eventuell kränkning av kvinnors rättigheter när det gäller surrogatmödrar i Indien. Jag hade tidigare sett inslag om surrogatklinikerna i Indien på TV, och då presenterades detta sätt att ge barnlösa par en möjlighet att ”låna” en kvinnas livmoder som en kontroversiell men ändå acceptabel affär. Kvinnan som ställde upp som surrogatmamma fick god omvårdnad under graviditeten och hon fick också god ersättning så att hon t.ex. kunde skicka ett av sina egna barn till skolan för att få utbildning. Men enligt de uppgifter som kommer fram igenom artikeln, är det nu minst sagt tveksamt om kvinnans rättigheter skyddas i denna process.

Artikeln berättar om en ny studie av CSR, det Delhibaserade Centre for Social Research, där det pekas på grova kränkningar av kvinnans rättigheter i Indiens surrogatmoder-huvudstad, Anand i Gujarat. Alla kvinnor som deltog som surrogatmödrar tillhörde hushåll där mannen hade bestämmanderätt. Detta betyder att kvinnan kan bli surrogatmoder enligt mannens beslut, för att bidra till familjens inkomster. I studien deltog 100 surrogatmödrar och 50 föräldrapar som hade ansökt om IVF (in vitro fertilisation).

IVF innebär att befruktning av en kvinnas ägg med mannens spermier sker i laboratorium och sedan förs embryon/embryot in i surrogatmoderns livmoder och en graviditet påbörjas.

Studien visade att av de surrogatmödrar som intervjuades, var 51,7% analfabeter, vilket har en stor påverkan på deras möjligheter att få anställning i såväl privat som offentlig sektor.

ICMR, the Indian Counsil of Medical Research, har fastställt riktlinjer för IVF-kliniker, men ART (Assisted Reproductive Technique) -motionen som har blivit godkänd av hälso- och justitiedepartementen har fortfarande inte blivit framlagd i parlamentet för lagstiftning. ART-motionen uppmanar till hårdare övervakning och regelbundna kontroller av IVF-klinikerna. Rapporten bakom ART, uttrycker oro för surrogatmödrarnas rättigheter och de illegala kliniker som finns i landet. Ranjana Kumari som är VD för CSR, menar att det måste finns ett rättighetsbaserat juridiskt regelverk för som involverar surrogatmodern, föräldrarna och barnet, IMCRs riktlinjer räcker inte.

Som det ser ut idag så görs kontraktet gällande surrogatgraviditeten upp mellan surrogatmodern (och då även hennes man som i många fall bestämmer), föräldrarna och fertilitetsläkaren. Kliniken frånsäger sig allt juridiskt ansvar och de bestämmer arvodet surrogatmodern får enligt egen praxis, eftersom det inte finns fastställda regler om hur stor betalningen ska vara.

Artikeln sprider verkligen nytt ljus över situationen och utan lagstiftning är jag nu väldigt tveksam till dessa kliniker. Igen är det Indiens fattiga kvinnor som får betala priset och blir berövade sina rättigheter då de inte har makten att bestämma över sina egna kroppar.

I frågeställningen för denna uppgift ingick också att besvara hur artikeln relaterar till mitt eget projekt. Kopplingen häremellan är inte direkt, men att kvinnors rättigheter skyddas genomsyrar samhällsutvecklingen i Indien i stort, och om inte jämställdhet och lika rätt till bestämmande uppnås, kan inte heller de problem som jag undersöker, nämligen hållbar utveckling miljömässigt, socialt och ekonomiskt lösas. 

Källa:

Women's rights being violated in India's surrogacy capital

Artikel från TwoCircles.net

[http://twocircles.net/2012mar02/womens_rights_being_violated_indias_surrogacy_capital.html]

Millenniemål 7

Denna vecka studerar vi Millenniemålen genom kursen Omvärld och Mänskliga Rättigheter. Blogguppgiften för veckan är att välja ut det av de 8 målen som har mest relevans för vårt eget projekt och beskriva kopplingen mellan dem. Jag har valt Mål nr.7 Säkra en hållbar utveckling. Detta mål har under sig fyra delmål som är som följer;

• Att länders politik går i linje med grundförutsättningarna för en hållbar utveckling och att vända den pågående trenden där våra naturresurser utarmas.
• Att år 2010 betydligt ha minskat utarmningen av den biologiska mångfalden.
• Halvera andelen människor som inte har tillgång till rent dricksvatten och drägliga sanitära förhållanden.
• År 2020 ska livet ha förbättrats betydligt för minst 100 miljoner människor som lever i slumområden.

Till mitt projekt, är det främst det första och andra delmålet som har en direkt koppling. Från det som jag fick förklarat för mig under resans gång, är just förankringen i politiken ett stort problem vad det gäller att upprätta ett fungerande system för hållbar utveckling på Andamanerna. The Forest Department som lyder under regeringen i Delhi och som har till uppgift att skydda och bevara Andamanernas miljö och natur, har många planer och pågående projekt kring hållbar utveckling. Ekoturism finns på deras agenda och på vissa platser har konceptet prövats i form av informationsskyltar om arter och biodiversitet på stränder och att papperskorgar finns till hands för uppsamling av vattenflaskor etc. Men i det större perspektivet har Forest Department samma problem som övriga myndigheter i Indien, korruptionen. Många bra idéer ligger i pappersform i staplade högar på olika kontor jag besökt, och man vill gärna föra fram att dessa idéer finns. Men att få dem genomförda är en otroligt segdragen process. Ärendena ska gå genom många händer och det är mer regel än undantag att alla som bidrar med något för projektet också vill ha en egen vinning för att föra planerna vidare. Att Andamanerna styrs av regeringen i Delhi gör, enligt folk jag talat med, många processer långsamma och tungrodda, såväl juridiskt som gällande motioner som skickas.

När jag kom till Andamanerna i December 2011, visste jag att jag kom till ett paradis i omvandling. Öarna håller på att växa i anseende som ett turistparadis och just naturen är såklart den största tillgången. Men ekosystemen är känsliga och min känsla var att det inte finns beredskap för att ta emot alla som kommer utan att miljön tar skada. Ett uppenbart problem var överflödet av vattenflaskor i plast som man som turist köper sitt dricksvatten i. Det finns inget system för att återvinna dessa flaskor som jag säkert skrivit om tidigare. Så antingen bränns de, eller grävs de ned på stora soptippar. På stränder, i mangroves, i havet, överallt ligger plasten. Plastpåsar brukade vara ett liknade problem på öarna men de förbjöds och detta förbud har visat sig effektivt, eftersom jag inte såg en enda påse när jag reste runt. Men processen att få bort dessa påsar var säkert lång och vad det gäller plastflaskorna fanns det inga indikationer på att ett förbud var på väg.

Gällande den biologiska mångfalden finns många skyddsåtgärder för Andamanernas miljö genom Forest Department idag, men har man tillräckligt med pengar är det lätt att kringgå lagen och t.ex. få hugga ned skyddade träd eller ta skyddade snäckor från havet. Dessa uppgifter fick jag direkt från en person som själv hade mutat dem för dessa syften.

Ett annat stort problem är korallreven, som överallt längs kusten på de öar jag besökte hade dött. För att se levande korall var man tvungen att dyka med tuber en bit ut från land och mist 12 meter ned. Anledningen till att korallerna dör är inte riktigt säkerställda men det har hänt under de senaste åren. Folk jag pratade nämnde olika anledningar till detta, men att temperaturen hade höjts med ett par grader i havet under senare åren samt att det hade varit ett större antal orkaner än normalt var de anledningar jag hörde mest. Inte långsökt att tankarna dras till global uppvärmning och klimatförändringar… Vi har ju knappast lyckats så bra med att skära ned på koldioxidutsläppen än så länge.

Barns rättigheter; Jarawafolkets situation på Andamanerna

När jag reste norrut på Andamanerna för att besöka mangroveområdena på Middle och North Andaman, åkte jag med bussen längs ATR, the Andaman Trunk Road. Vägen är omdebatterad då den längs en lång sträcka skär genom stamfolket Jarawas reservat(se länken till survivalinternational nedan). Enligt ett beslut i Indiens högsta domstol 2002 ska vägen stängas, men lokala myndigheter har trotsat beslutet och valt att hålla vägen öppen. Vägen är den ända som förbinder södra, mellersta och norra Andamanöarna och är viktig för många människor som reser för sitt arbete.

Beslutet att resa längs vägen var inte självklart. Bara några veckor tidigare hade filmat material, där Jarawakvinnor som gått ut till vägen för att söka kontakt blivit tvingade att dansa av en korrupt lokal polisman, släppts av journalister. Ja reste i syfte att stanna i mangroveområden längs vägen, men nu blev det uppdagat att många turister gör upp med illegala turistkontor om att åka på människosafaris längs denna rutt.

Man reser i poliseskorterade konvojer genom reservatet och tydliga regler finns som säger att det inte är tillåtet att sakta ner fordon, stanna, ta foton eller på något sätt interagera med Jarawafolket. Den buss vi färdades med gjorde heller inget av detta och de som reste var bara lokalbefolkning som var på väg till eller från arbete. När vi befann oss på den uppsamlingsplats där fordonen samlades innan konvojen skulle köra, blev vi dock tillfrågade av en man om vi var intresserade av att se Jarawas. Man blev då medveten om hur många av de som stod runt oss som reste längs ATR med syftet att åka på Jarawasafari.

Jag har funderat mycket på färden längs ATR och sedan jag kom hem läst artiklar och sett de censurerade klipp som lagts ut i samband med artiklarna. Jag har känt mig väldigt kluven i mina åsikter om huruvida det är rätt eller fel att vägen existerar. För alla de människor som arbetar och bor på olika ställen på Andamanerna är vägen otroligt viktig, man kan också färdas med båt men detta tar lång tid. För Jarawafolket har vägen skurit av en stor del av deras jaktmarker och när de nu tar sig ut ur djungeln för att ta kontakt med de förbipasserande, är det i visshet om att de kan få eller byta sig till varor. Varorna är både vanliga livsmedel, men också tobak, alokohol och beetlenut (används som tuggtobak), som de inte använt tidigare men nu blivit beroende av. I den bästa av världar hade den lokala polisen beskyddat Jarawafolket såsom de har skyldighet att göra, men i det korrupta Indien krävs det inte mycket pengar för att de ska bryta mot reglera. Som det ser ut nu tar polisen emot en muta och tillåter sen en illegal guide att stanna med turister på ATR så de kan ta foton och ge kex och bananer till Jarawas. Precis som på zoo med andra ord. I gengäld ger polisen de ovan nämnda bruksvarorna till Jarawafolket.

Så, enligt min åsikt lutar jag mot att ATR ska stängas. Utan korruption hade vägen varit möjlig, men som det ser ut nu är det inte rättvist att hålla vägen öppen.

Frågan är också problematisk på ett annat sätt, för när nu Jarawas har mött världen utanför och vet vad som finns där, är det i mina ögon inte heller rättvist att håla dem isolerade mot sin vilja. Om någon av dessa människor vill ta steget till världen utanför reservatet måste detta tillåtas, annars blir deras marker ett fängelse för dem. Men den värld de möter när de går till Andaman Trunk Road, är en rovgirig värld där de utnyttjas och förnedras. Det har förkommit fall där Jarawakvinnor utnyttjats sexuellt och därefter fött barn som inte accepterats av stammen utan dödats. Det finns också en stor risk att sjukdomar förs över till Jarawas som de inte är rustade av klara. Sedan de började interagera med omvärlden har de fått utstå epidemier av mässling, påssjuka och malaria(som de tidigare verkat vara immuna mot). De rätta borde vara att Jarawafolket själva fick bestämma gemensamt vad som är deras vilja och också diktera förutsättningar för hur de i så fall skulle möta omvärlden, med skydd av lagen och i ljuset av de mänskliga rättigheter de är berättigade. Någon måste företräda deras egen röst och inte basera beslut på vad de antas vilja.

En indisk MP, Member of Parliament, ansåg sig ha en bra lösning på situationen när han la fram ett förslag om att tvångsförflytta alla Jarawabarn för att assimilera dem till en modern indisk kontext. De skulle få gå i skola och anpassa sig till modern kultur för att sedan efter en tid få komma hem och föra kunskapen vidare. Denne MP hade uppenbarligen själv missat historielektionerna i skolan och skulle inte ta skada av att läsa in sig på några fall från Australien eller Nord Amerika gällande deras behandling av urbefolkningen.

Beröringspunkten mellan mitt projekt och situationen för Jarawafolket är den av begreppet hållbar turism. Som läget är idag är den turism som bedrivs på Andamanerna långt ifrån hållbar, både när man ser till miljö och mänskliga rättigheter. Men turismen är idag en sådan betydande källa till inkomst för Andamaneras befolkning att en väg tillbaka vore nästintill omöjlig. Folk har byggt upp sina liv kring turismen, men hur får man då turismen att inte göra skada? Skulle mera utbildning, information vara en lösning? Jag tror att detta, i kombination med ett intensifierat fokus på bevakning av att de mänskliga rättigheterna, samt krafttag mot korruptionen utifrån är en god början.

Källor;

http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/07/andaman-islands-tribe-tourism-threat?INTCMP=ILCNETTXT3487

http://www.survivalinternational.org/tribes/jarawa

http://intercontinentalcry.org/sickening-call-to-indoctrinate-jarawa-children/

Från Port Blair till fastlandet och vidare hem till Sverige!

Den sista delen av resan blev intensiv, det var så mycket kvar att se och så lite tid!
Jag var tvungen att hoppa över besöket i på Ecotourism anläggningen i Tamil Nadu och istället hoppa på nattåget från Chennai österut till byn Ooty. Ooty ligger uppe i bergen i västra Tamil Nadu och där breder te- och kaffeodlingar ut sig över kullarna, så vackert! Utanför byn trekkade vi i grupp med en väldigt kunnig guide som berättade om odlingsmetoderna, floran och faunan samt kulturen i jordbrukssamhällena.

Ånglokståg till Ooty

Sällskap på vägen till Ooty

Kor vilar vid teplantantage utanför Mysore

Helig ko med fina smycken

Från Ooty gick resan vidare till Wayanad Wildlife Sanctuary i Kerala där det också blev både trekking och Jeepfärd. Vi såg bl.a. bison, spotted deer, påfåglar och tigerspår. Sedan vidare från Kerala till Karnataka och den moderna staden Mangalore där det blev ett kort stopp för att hämta andan.

Bison i Wayanad

Nästa stopp var Gokarna, den heliga staden med tempel och pilgrimmer. Från vad jag fick berättat för mig har Gokarna förändrats otroligt mycket det senaste dryga tio åren. Från en lugn och dammig pilgrimmsstad till ett kaos av souvenirförsäljare och små affärer. Bra för ekonomin kanske, men många jag mötte som varit där innan tyckte den hade förlorat lite av sin charm.. Men jag tyckte om Gokarna ändå, kanske just för att jag inte varit där innan. Ett organiserat(?!) kaos av hundar, heliga kor och gamla hippes på stranden gjorde det till en färgglad upplevelse:=)
Sista målet var Mumbai. Bara två korta dagar kvar av resan. Det är så otroligt stort och så mycket att se! Vi vandrade runt med guiden Felix i Mumbais fiskehamn och fick höra om stadens fiskeverksamhet, gick runt på gator och marknader och tog tåget ut till förorten Mahim för att se the wall project, ett graffiprojekt för att försköna och sprida ideer på grå väggar i Mumbai.
Och nu, hemma i Sverige igen! Dags att samla ihop och strukturera allt insamlat material, samt börja designa det spångsystem som ska bli en del av en utbildningssatsning för att bevara Mangroves, utförd på forskningscentret ANET, South Andaman Island. Jag återkommer med en uppdatering om arbetet med spängerna och MKFC's uppgifter inom kort!

Ett snöigt Sverige

Norrut och tillbaka

Efter besöket pa Öarna Havelock och Neill åkte jag vidare via Andamanernas största stad, Port Blair norrut till Middle och North Andaman för att titta pa fler typer av mangrovevegetation. Första stoppet var i byn Baratang där man kunde åka båt bland kilometer efter kilometer av mangroveskogar. Skogarna är fantastiskt vackra och det är tydligt att turismen inte är lika utbredd norröver på Andamanerna, för miljön, i alla fall det man ser, är mycket renare. I Baratang fick jag chans att prata med de som arbetar på Forest Department, de rangers som tar hand som naturområdena och som lyder under regeringen i Delhi. Jag ställde frågor om hur de arbetar och om konstruktionen av en spång som de byggt genom ett mangroveområde där. Att göra mangroves tillgängliga genom spånger på vissa ställen är en väldigt bra metod för att öka kunskapen om detta ekosystem och såväl skolgrupper som turister kan då lära känna och uppskatta denna typ av natur vilket förhoppningsvis leder till en allmän önskan om att bevara mangroves för framtiden.
Från Baratang vidare mot Mayabunder där det också blev båtturer bland mangroves. Också här hade Forest Department byggt en spång och denna var ännu bättre än den i Baratang. Den var längre och låg väldigt nära byns centrum. Längs den fanns exempel på mangroves, mest av arten Rhizophora, i olika utvecklingsfaser så man kunde följa hur de växer. Det fanns också små paviljonger där man kunde sitta och titta.
Sen åkte jag vidare till Kalipur, som blev det nordligaste stoppet. Där traffade jag en man som hade en turistanläggning där dom odlade ekologiskt och hade som vision att arbeta ekologiskt. Vi bytte kontaktuppgifter och det ska bli spännande att följa projektet.
Nu är jag tillbaka i Port Blair och på fredag åker jag tillbaka till Indiens fastland för att titta pa en ecoturism-mangroveanläggning i Tamil Nadu.

Havelock och Neil Islands

Hej! Efter att ha varit utan nat ett tag pg av storm sa kommer en update. Jul och nyar firades pa on Havelock, den o som har mest utvecklad turism i ogruppen i nulaget. Naturen ar otroligt vacker med strander, jungel och mangroves. Tyvarr ar det dock stora problem med hantering av sopor pa oarna och da sarskilt plast. Nar vi turister kommer dricker vi mangder av flaskvatten och det finns inget fungerade atervinningssystem for flaskorna. De hamnar i naturen och ofta pa strander eller i mangroven dar de inte syns.Ocksa glas ar ett stort problem, det transporteas inte tillbaka till fastlandet utan blir kvar har. Pa bilden under, skrap pa stranden vid Havelocks Jetty.

Nu har jag akt vidare till Neil Island, en mindre o som ligger nara Havelock. Har finns ett omrade med nyplanterade mini-mangroves som jag har besokt. Jag forsoker nu fa reda pa mer om hur dom arbetar med bevarande av mangrove pa oarna och har varit och intervjuat Neils Islands Pradhan, den folkvalde representanten for omradet. Men det var svart att fa konkret information om vad som egentligen gors, han visade en femarsplan for att hantera allt skrap som finns pa strander och i mangroven, men den var valdigt vag och han sa sjalv att det kommer va svart att fa nagonting att handa for att den byrakratiska processen ar sa oerhort langsam.

Andra bilden, Rhizophora Mangroves med stylt-rotter fran Anet.