När jag reste norrut på Andamanerna för att besöka mangroveområdena på Middle och North Andaman, åkte jag med bussen längs ATR, the Andaman Trunk Road. Vägen är omdebatterad då den längs en lång sträcka skär genom stamfolket Jarawas reservat(se länken till survivalinternational nedan). Enligt ett beslut i Indiens högsta domstol 2002 ska vägen stängas, men lokala myndigheter har trotsat beslutet och valt att hålla vägen öppen. Vägen är den ända som förbinder södra, mellersta och norra Andamanöarna och är viktig för många människor som reser för sitt arbete.
Beslutet att resa längs vägen var inte självklart. Bara några veckor tidigare hade filmat material, där Jarawakvinnor som gått ut till vägen för att söka kontakt blivit tvingade att dansa av en korrupt lokal polisman, släppts av journalister. Ja reste i syfte att stanna i mangroveområden längs vägen, men nu blev det uppdagat att många turister gör upp med illegala turistkontor om att åka på människosafaris längs denna rutt.
Man reser i poliseskorterade konvojer genom reservatet och tydliga regler finns som säger att det inte är tillåtet att sakta ner fordon, stanna, ta foton eller på något sätt interagera med Jarawafolket. Den buss vi färdades med gjorde heller inget av detta och de som reste var bara lokalbefolkning som var på väg till eller från arbete. När vi befann oss på den uppsamlingsplats där fordonen samlades innan konvojen skulle köra, blev vi dock tillfrågade av en man om vi var intresserade av att se Jarawas. Man blev då medveten om hur många av de som stod runt oss som reste längs ATR med syftet att åka på Jarawasafari.
Jag har funderat mycket på färden längs ATR och sedan jag kom hem läst artiklar och sett de censurerade klipp som lagts ut i samband med artiklarna. Jag har känt mig väldigt kluven i mina åsikter om huruvida det är rätt eller fel att vägen existerar. För alla de människor som arbetar och bor på olika ställen på Andamanerna är vägen otroligt viktig, man kan också färdas med båt men detta tar lång tid. För Jarawafolket har vägen skurit av en stor del av deras jaktmarker och när de nu tar sig ut ur djungeln för att ta kontakt med de förbipasserande, är det i visshet om att de kan få eller byta sig till varor. Varorna är både vanliga livsmedel, men också tobak, alokohol och beetlenut (används som tuggtobak), som de inte använt tidigare men nu blivit beroende av. I den bästa av världar hade den lokala polisen beskyddat Jarawafolket såsom de har skyldighet att göra, men i det korrupta Indien krävs det inte mycket pengar för att de ska bryta mot reglera. Som det ser ut nu tar polisen emot en muta och tillåter sen en illegal guide att stanna med turister på ATR så de kan ta foton och ge kex och bananer till Jarawas. Precis som på zoo med andra ord. I gengäld ger polisen de ovan nämnda bruksvarorna till Jarawafolket.
Så, enligt min åsikt lutar jag mot att ATR ska stängas. Utan korruption hade vägen varit möjlig, men som det ser ut nu är det inte rättvist att hålla vägen öppen.
Frågan är också problematisk på ett annat sätt, för när nu Jarawas har mött världen utanför och vet vad som finns där, är det i mina ögon inte heller rättvist att håla dem isolerade mot sin vilja. Om någon av dessa människor vill ta steget till världen utanför reservatet måste detta tillåtas, annars blir deras marker ett fängelse för dem. Men den värld de möter när de går till Andaman Trunk Road, är en rovgirig värld där de utnyttjas och förnedras. Det har förkommit fall där Jarawakvinnor utnyttjats sexuellt och därefter fött barn som inte accepterats av stammen utan dödats. Det finns också en stor risk att sjukdomar förs över till Jarawas som de inte är rustade av klara. Sedan de började interagera med omvärlden har de fått utstå epidemier av mässling, påssjuka och malaria(som de tidigare verkat vara immuna mot). De rätta borde vara att Jarawafolket själva fick bestämma gemensamt vad som är deras vilja och också diktera förutsättningar för hur de i så fall skulle möta omvärlden, med skydd av lagen och i ljuset av de mänskliga rättigheter de är berättigade. Någon måste företräda deras egen röst och inte basera beslut på vad de antas vilja.
En indisk MP, Member of Parliament, ansåg sig ha en bra lösning på situationen när han la fram ett förslag om att tvångsförflytta alla Jarawabarn för att assimilera dem till en modern indisk kontext. De skulle få gå i skola och anpassa sig till modern kultur för att sedan efter en tid få komma hem och föra kunskapen vidare. Denne MP hade uppenbarligen själv missat historielektionerna i skolan och skulle inte ta skada av att läsa in sig på några fall från Australien eller Nord Amerika gällande deras behandling av urbefolkningen.
Beröringspunkten mellan mitt projekt och situationen för Jarawafolket är den av begreppet hållbar turism. Som läget är idag är den turism som bedrivs på Andamanerna långt ifrån hållbar, både när man ser till miljö och mänskliga rättigheter. Men turismen är idag en sådan betydande källa till inkomst för Andamaneras befolkning att en väg tillbaka vore nästintill omöjlig. Folk har byggt upp sina liv kring turismen, men hur får man då turismen att inte göra skada? Skulle mera utbildning, information vara en lösning? Jag tror att detta, i kombination med ett intensifierat fokus på bevakning av att de mänskliga rättigheterna, samt krafttag mot korruptionen utifrån är en god början.
Källor;
Intressant inlägg! Det är svåra frågeställningar det här. Att isolera (i syfte att skydda) en folkgrupp, att på sätt och vis "konservera" en traditionell livsstil, är av flera skäl inte hållbart. Samtidigt finns, precis som du pekar på, en tydlig risk för olika typer av exploatering när kontakten med omvärlden inte sker på deras villkor och präglas av mycket ojämlika maktrelationer. Många turisters sökande efter något "exotiskt" och "autentiskt" är också intressant. Varifrån kommer den längtan?
SvaraRadera